Blogguppgift B, pressetik

Var ska man börja? Det finns så mycket inom just detta område att anmärka på. I mitt förra blogginlägg skrev jag en del om att kvällspressens nyhetsvärdering mycket bygger på vad folk vill läsa, oavsett det verkliga nyhetsvärdet. Detta leder till en väldigt sned nyhetsrapportering som knappast speglar verkligheten utan främst matar oss med oväsentliga sensationsnyheter. Och i jakten på dessa sensationsnyheter läggs pressetiken åt sidan.

I de etiska reglerna för press, TV och radio finns ett par punkter som jag tycker att man alltför sällan tar hänsyn till. Det är kanske inte de regler jag anser vara viktigast, men de som jag tycker åsidosätts mest.
1. Den personliga integriteten skall såklart respekteras. Man skall noga överväga "publicitet som kan kränka privatlivets helgd".
2. "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."
3."Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger."

Jag tror att de flesta skulle kunna skriva under på att detta är helt självklara regler alla borde ta hänsyn till, oavsett om de finns nedskriva i ett reglemente eller inte. Problemet är bara att detaljer såsom personers sexualitet och privatliv säljer. Och vi vill gärna veta så mycket som möjligt om personen som blivit gripen för ett uppmärksammat brott, oavsett om han blivit dömd eller inte. Ta bara exemplet med den första mannen som greps efter mordet på Anna Lindh. Tidningarna gav oss så mycket information om honom att det för vem som helst skulle vara lätt att lista ut vem det var. Det verkade inte finnas någon minsta lilla reflektion ifrån kvällspressens sida att han skulle betraktas som oskyldig fram tills domen. Ännu mindre över att han faktiskt kunde vara det.

Jag läste om ett fall där Falköpings Tidning blivit anmälda till PO då de i en artikel pekat ut två namngivna personer som homosexuella. Det var två unga manliga folkpartister som blivit uppmärksammade under "dataintrångsskandalen" emot socialdemokraterna precis innan valet. Enligt tidningen hade de en kärleksrelation, vilket båda nekade till. Tidningen publicerade ändå ryktena, som enligt de båda männen skulla ha startats på en nynazistisk sida på nätet. Det stod även att båda männen var öppet bisexuella, något som en av dem inte fått möjlighet att kommentera och nekade till.

PO fann att tidningen genom publiceringen åsidosatt god publicistisk sed, vilket är den lägsta nivån av tre bedömningsgrader. Motiveringen var att personernas sexuella läggning inte var av allmänintresse. Jag frågar mig hur tidningen ifrån början tänkt när de publicerade artikeln. De tillfällen då en persons sexualitet kan vara av allmänintresse, enligt min bedömning, kan räknas på handens fem fingrar. Och i detta fallet var ju ryktena inte ens sanna. Jag tycker att bedömningen i detta fall borde ha varit att tidningen brutit emot god publicistisk sed, vilket är nästa nivå på skalan. Detta för att de inte bara har publicerat uppgifter utan allmänintresse, utan även osanna uppgifter. Det bryter emot den första och viktigaste regeln, nyheterna skall vara korrekta. Vidare har de inte varit tillräckligt källkritiska, de har inte respekterat den personliga integriteten (om nyheterna skulle ha varit sanna), och de har framhävt personernas sexualitet trots att detta saknar betydelse i sammanhanget.

Många av de fall jag hittade på PO:s sida får mig att undra varför de överhuvudtaget blivit skrivna, och än mer hur de har kunnat bli publicerade. För att återknyta detta till min tes om nyhetsvärdering, så måste det vara för att det är sådana saker vi vill läsa om. Men varför?

/Klara Essemyr